söndag 1 april 2007

En lätt uttjatad utmaning

Anna utmanade mig för ett tag sedan och jag älskar ju som bekant listor, så...

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/ egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mera information.

Mina konstigheter:

1. Jag mår lite dåligt om jag måste stänga av en låt innan den är slut för det känns som om jag förolämpar låten. Så för att komma undan detta brukar jag sänka volymen till minimum först för att sedan stänga av, så kan jag låtsas att låten tonades ut sådär på riktigt.

2. Jag kan inte spreta med mina tår. När jag i tonåren fick klart för mig att det är något de flesta kan kom det som en stor chock. Det är sjukt frustrerande att ta i allt jag kan för att försöka spreta med dem eller åtminstone liksom röra lite på dem i sidled medan de bara hänger där... som döda korvar. Jag måtte sakna nån muskel i fötterna eller nån nervbana som inte är sammankopplad som den ska eller nått sånt.

3. För det mesta så läser jag oftast tidningar bakifrån, vilket iofs inte verkar vara så ovanligt eftersom det är uppenbart enklare och skönare att bläddra så. Dock så läser jag också ofta artiklarna bakifrån, stycke för stycke liksom. Det är jättepuckat eftersom det ofta dröjer orimligt länge innan jag fattar vad det ens handlar om. Jag vet inte varför men det blir liksom så automatiskt att ögonen fastnar på det sista stycket med text.

4. Jag är beroende av chips och internet och försöker med jämna mellanrum trappa ner utan någon vidare framgång. Även om jag VET att jag skulle kunna sluta närsom helst, EGENTLIGEN. Hööhöö.

5. Jag har en sjuk skräck för att tappa mina nycklar någonstans där jag inte kan få upp dem igen. På gymnasiet minns jag att jag var tvungen att pressa min skåpsnyckel så hårt i handflatan att det gjorde svinont varje gång jag gick över en brunn. Senast inatt drömde jag faktiskt att jag tappade min nyckelknippa i en sjö.

6. Jag tycker det är jobbigt att sitta "normalt" på stolar. Helst vill jag sitta på knä eller i skräddarställning. Framför allt är det själva grejen att fötterna nuddar golvet som är jobbig. Det är alltså okej på typ bussar och sånt där det ofta finns nått litet stöd att ha fötterna på (eller ännu bättre, ett varmt element på sidan!). Vid köksbordet i Sävsjö är det lite jobbigt nu för tiden eftersom mina lår inte längre får plats under bordet om jag ska sitta på knä så jag försöker få vår hund att ligga vid mig så jag kan ha fötterna på henne, haha. Men det är rätt sällan hon går med på det.

Okej nu ska man utmana vidare men jag tror alla jag känner redan svarat typ. Men om du finns i min länklista till vänster och inte har svarat så kan du ju göra det! Eller så kan du få svara ändå!

4 kommentarer:

anna sa...

jag tycker också det är skitjobbigt att sitta normalt på stolar. fast för min del handlar det nog om för att jag aldrig når ner med fötterna till golvet.
igår på bussen satte jag mig i skräddarställning och folk runtomkring tittade på mig som jag var galen.

var det inte du som fick göra fot-övningar när du var liten förresten?

emma sa...

jag vet. folk kollar alltid när man tar av sig skorna på bussar tycker jag.
hehe jag tror du tänker på böj-böj-böj töj-töj-töj-övningarna som jag och mina syskon fick genomlida som små. men det var nog mer för vighet eller smidighet i benen än för fötterna.

Anonym sa...

Instämmer i att det är obekvämt att sitta normalt på stolar. Föredrar egentligen golv eftersom det finns plats nog att variera sittställningarna. Stolar har ibland för smala eller korta sittytor för att fötterna ska få plats. Blir glad när bägge fotsulor får plats på stolen och när jag får två säten för mig själv på tåget.

idaida sa...

Jag kan spreta onormalt mycket med tårna. Eller såhär, jag kan vifta på mina lilltår utt sidorna utan att de andra tårna följer med. Och en dag kunde jag bara inte. Jag fick panik. Min mamma hävdade att jag nu bara var lika normal som alla andra, men det var hemskt jobbigt. Att min roliga kroppsfunktion inte fanns längre. Nu är den tillbaka i alla fall, jag vet inte vad som hände. En nerv i kläm kanske. För säkerhets skulle försöker jag vifta lite varje dag.