Igår var det tio år sedan min morfar dog. Det känns inte så längesedan som jag var 14 och satt framför datorn och grät. Det känns inte så länge sedan men det var 10 år sedan och man glömmer saker under 10 år, tyvärr. Jag är mest ledsen över att jag inte minns hans röst längre, för det gör jag inte. Någon gång kommer jag väl se nån gammal videofilm där han är med och tänka att "hur kunde jag inte komma ihåg?" men nu gör jag inte det.
Men jag minns. Jag minns att morfars vita mustasch alltid var lite kaffefärgad i mitten, och där satt oftast några smulor pepparkaka också. Jag minns att när jag busade med honom och han ville busa tillbaka och viftade lite med käppen efter mig så gjorde det oftast lite ont. Mamma såg det ibland och sa till honom att vara försiktig, men det gjorde inget för jag visste ju att det var bara på skoj och att jag nog skulle vara mer försiktig med honom än han med mig.
Morfar darrade alltid lite på handen när han klappade mig på kinden. Eller inte riktigt kinden utan mer vid käken och halsen var det han klappade. Och han brukade teaterviska till mamma att jag var den sötaste han sett men att det fick man inte säga till mig för då kunde jag bli högfärdig.
Åh, morfar.
På släktmiddagar när han blev uttråkad så stämde han alltid upp i sång hur opassande tillfället än var. Två gamla sjömansvisor som var lite oanständiga, fast bara lite, men det fattade jag ju inte att de var på den tiden. Jag hoppas att jag också gör så när jag blir gammal och är äldst av alla. Om jag har tråkigt så ska jag börja sjunga, högt och med inlevelse. Ingen tid att förspilla.
Jag vet inte om jag minns detta eller om det är mina syskon som berättat, men jag vill tro att jag också var ute och fiskade med morfar medan han fortfarande kunde gå i båten. För när man satt där och det inte nappade så sa han att vi skulle stampa så mycket vi kunde i botten på båten så vi väckte fiskarna. Jo jag minns det. Jag minns hur skrattet bubblade i mig för det var ju precis tvärt emot vad alla andra sa att man skulle göra när man fiskade. Alla andra sa schyy schyy medan med morfar fick man stampa och leva runt allt man kunde i båten.
Morfar som lärde mig att ta smör mellan pepparkakorna och ha ingefära i filen. Morfar som alltid hade kostym och yvigt vitt hår. Morfarmorfarmorfar som visade mig vad dödsångest, sorg och demens innebär när det är som värst.
Du var så mycket och detta är lite och det är tio år sedan jag höll din hand och nu sitter jag och gråter framför datorn.
5 kommentarer:
fint. <3
jättefint inlägg
usch emma. jag har en regel att jag inte lyssnar på sorgsen musik för då blir jag så nedstämd. jag kanske ska införa samma regel vad gäller blogginlägg. men det var fint du. det var precis sådär fint som man vill att ett minne ska vara. mycket hjärta och lite smärta. det får mig att tänka på att det i sommar är 10 år sedan martin dog. då ska jag tänka lite extra på honom.
ida, ja precis.. fast med martin känns avvägningen hjärta och smärta svårare. jag har försökt skriva om honom förr men det är som att det inte vill sig riktigt.. det blir bara ett långt orättvistorättvistorättvist ungefär.
kan du inte skriva en varningstext innan du skriver sånt här? jag vill varna känsliga bloggläsare för kommande text, eller nåt. men det va jättefint emma...å din morfar verkar varit helball.
Skicka en kommentar