Den undertryckta ilskan.

Inatt drömde jag att jag var på ett slott och spelade rundpingis med lite folk. Jag var skitbra och tillslut var det bara jag och två killar i 10-års åldern kvar och tillslut åkte den ena killen ut. MEN han vägrade att gå med på det och sa att han inte alls åkt ut utan visst skulle fortsätta spela. Då blev jag helt vansinnig och räckte finger åt honom och skrek att då kan vi ju fortsätta spela i en evighet för jag tänker ALDRIG NÅGONSIN åka ut om han inte gav med sig. Sen ändrade jag mig och bad jag om ursäkt för jag kom på att mamma och pappa var i rummet (och då gäller det ju att sköta sig) och lät killarna spela finalen men stämningen var inte särskilt god för jag kände att jag gått över gränsen genom att räcka finger åt ett barn och folk tittade snett på mig och tänkte att "den tjejen har verkligen problem".

I andra omgången vann jag dock!


(Förlåt jag vet att folk hatar är man berättar om sina drömmar. Men jag gillar det.)

(Det är mycket nu. I huvudet, hjärtat, magen och var-nu-självförtroendet-sitter)