Ja, du måste välja.

Jag är ledsen Johanna, men just nu är det jag som är drottningen av velighet.

För några veckor sedan(?), månader sedan(?), infann sig en idé hos mig och två fellow klasskompisar om att vi skulle dra ifrån den lilla studentstaden och istället skriva vår kommande c-uppsats på annan ort. Annat land. Annan kontinent. Men som bekant är det ju mycket enklare och roligare att prata om saker än att faktiskt ta tag i dem. Och nu är det hög tid, nej hög tid är liksom redan passerat och det är absolut tvungen att jag bestämmer mig nu. Åka eller inte åka?

Men jag vet inte, det har hänt nått med min hjärna jag kan för mitt liv inte bestämma sig. Alla argument för har lika starka argument mot och alla argument mot kan vändas till argument för. Plus och minus-listor räcker inte till nu.

Jag håller på att bli tokig. I fredags satte jag ett ultimatum för mig själv där jag skulle bestämma mig och ha ett svar till mina eventuella medresenärer hur jag ska göra. Nu är klockan halv tre natten mot måndagen och jag vet inte! Jag vet inte jag vet inte jag vet inte jag vet inte. Så fort jag bestämt mig för att jag ska åka börjar jag svettas och tänker nejnejnejnejnejnejdetgårinte samtidigt som jag surfar in på nån ny sida och läser lite till och tänker jajokanskedetgårjagkanjagvill tätt följt av nejnejnjenjenejdetgår inte.

Jag håller på att bli knäpp.
Kanske är jag vid ekvatorn om två veckor. Eller i samma soffa som nu. Och förmodligen blir det bra vilket som och det är väl det som är problemet.